Kunskapens grunder

Vad är kunskap? Enligt den klassiska definitionen är kunskap en sann, välgrundad uppfattning. Hur vet vi då vad som är sant? Nå det som vi på goda grunder vet. Kanske vi får nöja oss med det. Men kan något vara välgrundat utan att vara sanning?

René Descartes provade att tvivla på allt för att se om han kunde hitta någon säker grund att stå på, som inte gick att tvivla på. Det enda han till sist var säker på var att han tänker. Förnuftet blev grunden för hans rationalism, alltså att all kunskap bygger på förnuftet (och inte på erfarenheter).

John Locke var då mera en anhängare av det sunda förnuftet, även om hans teori om att människan vid födseln är Tabula Rasa (oskrivet blad) har fått mothugg från bl.a. psykologisk forskning. Men om då själen ses som oskriven, så blir ju förnuftet något som vi också lär och och får via inlärning och uppfostran. Med våra sinnen utforskar vi världen och vi får erfarenheter. Det här är empirism.

David Hume funderade på det här med orsak och verkan. Han påstod att vi inte har några goda grunder för att påstå att en händelse orsakar en annan Hume menar att det inte är någon skillnad mellan ett enstaka fall då en händelse följs av en annan och då samma mönster händer flera gånger efter varandra. Det är bara vårt vanetänkande som, enligt Hume, gör att vi menar att det är frågan om "orsaker" när vi ser ett mönster.

Immanuel Kant kombinerade rationalism och emipirism i sin teori om orsaksglasögonen som sitter fast. Finns det orsaker eller inte, så kommer vi ändå att se dem
 "Speciella lagar som avser empiriskt bestämda företeelser kan inte fullständigt härledas ur förståndsförmågan, även om de alla är underkastade den. Erfarenhet måste komma till för att man skall lära känna dessa speciell lagar (...)." (ur Kant (1781) Kritik av det rena förståndet)

Två sätt att granska sanning är Koherensteorin och Pragmatism. Koherensteorin menar att någonting är sant om det finns ett samband mellan påstående och fakta. Företeelserna ska ha ett samband, stämma överens med varandra. Alltså: Kalle älskar Kajsa. Han ger henne blommor och choklad på Alla Hjärtans Dag. Man ger blommor och choklad åt den man älskar på just den dagen.Vad skulle David Hume säga om det här?

Ett annat sätt att se på sanning är då Pragmatismens sanningsteori är det viktigt att det fungerar i praktiken. Alltså någonting är sant, om det i praktiken visar sig funka. Alltså det är sant att Kalle älskar Kajsa om han visar sin kärlek för henne genom att ge henne blommor och choklad och det får henne att känna att han älskar henne.

Men om Kajsa och Kalle får trubbel med kärleken då, trots alla blommor och chokladen. Kanske det då brister i det språkliga spelet mellan dem, att det blir ett skenproblem  à la Ludwig Wittgenstein. Kajsa säger att hon är trött och vill stanna hemma och tvätta håret och då tror Kalle att hon inte längre älskar honom.

Granska nu sen fundamenten i de här teorierna.. Ibland kan det bli så invecklat att det av bara farten leder till emergens, och ens medvetande ser att samband.

Fick jag med alla begreppen i uppgiften nu :)